Dra till skogs …
I dessa tider då IS och Putin och andra terrorister härjar i nyheterna är det extra skönt att fly ut i skogen. Idag är uppdraget att skydda ekplantor mot rådjur och älg. Checklista: Nät i bitar om ca 2,5 m långa, ribbor/stolpar ca 25 x 30 i gran och ek (vässade), slägga, skruvdragare, skruv torx 5 x 50, kvistsåg, hund.
Nätet kommer från hägnet kring 2003-års plantering. Vi plockar ner det nu med 20 kr / meter i bidrag från Skogsstyrelsen. Generöst!
1. Hitta en ekplanta som ligger minst 8 meter från en annan ek. Slå ner en eller två ekstolpar. Jag har kapat dem i slägg-slå-vänlig höjd, ca 1,2 m. Det är jobbigt nog ändå att få ner dem bland all sten. Sätt nät över och vik ihop överlappande över ena stolpen.
2. Skruva på granstolpen och kläm fast nätet mellan gran och ek.
Se där, en Ståålbur, ett väl utprovat skydd mot rådjur och älg. Konstruktionen kan verka vek, men enligt uppgift från Flakulla, så undviker viltet burarna. När eken vuxit över nätkanten, lossar man skruvarna och höjer upp nätet en bit.
Den här typen av skydd är inte godkänd av Skogsstyrelsen när man söker stöd för ädellöv. Andra regler gällde 2004 när jag beviljades bidrag för plantering med plaströr och burar som skydd. Området som skulle planteras är avlångt och därför inte lämpat att omgärda med nät.
En del av de rören återanvänder jag nu, ett exempel ser du på denna bild med rör och bur intill varandra. I vanliga fall väljer jag aldrig plantor så nära varandra, minst 8 meter ska det vara. Men här blir det ett experiment, att jämföra de två metoderna, igen. Jag har redan gjort den jämförelsen en gång och det är helt klart buren som är att föredra. Till exempel ska man inte sätta rör över riktigt små plantor. Vänta till hösten efter planteringen för det kan bli väldigt varmt i röret. Och dragigt genom en “skorstenseffekt”. Men de är väldigt lätta att hantera och sätta upp.
Bidrage
t från 2004 kom inte till användning på några år. Det kom som alla vet några stormar emellan och de låste upp tillgängliga skogsresurser. Men våren 2009 planterade vi ek, ask, fågelbär och lind, som skyddades med rör. Men vi gjorde också ca 15 Ståålburar med 3-4 ekplantor i varje, helt enligt Erik Stååls anvisningar. Vad jag inte visste då var att burarna kunde göras så enkla som jag beskrivit ovan. Vi gjorde istället varje bur som ett litet hägn, med långa stolpar, 3 per bur och med åtskillaga märlor att hålla fast nätet. Det kostade en hel del tid och lite svordomar och några fler Ståålburar blev det inte förrän 2012 när jag äntligen besökt Flakulla och sett hur enkelt det kunde göras.
Nåväl, resultatet av planteringen 2009 blev mycket bra; kanske mest beroende på ett bra plantmaterial från Ramlösa Plantskola. Stora ekplantor med proviniens Visingsö;några stack upp ovanför röret efter första växtsäsongen. Men efter det har utvecklingen varit bättre i burarna än i rören. Redan hösten 2013 höjde vi nätburarna till ca 2,2 meters höjd. Bilderna är tagna sommaren 2014 och där ser vi hur någon av ekarna har vuxit ytterligare ca 40 cm. I röret växer en lind, som tack vare röret inte blivit en buske med grenar ända ner. Jag har behållit röret utifall råbocken skulle vilja feja sina horn här.
De här plastkragarna med spröt köpte jag på nätet från firma Grube i Tyskland. Två storlekar, stor blå och mindre orange. Men det 
känns lite vanskligt att sätta den här på en liten spröd ekplantetopp. Det passar nog bättre på tall (och i Tyskland används det för ädelgran). Tillverkaren skriver att både spröten och färgen verkar avskräckande på viltet. Jag ska fortsätta använda de blåe på tall och oranga som tillfällig markering av nyfunnen ekplanta.
Allra bäst är det ju med ekar som klarar sig utan skydd; i gran- eller hasselsnår hittar man dem, 2-3 m höga och bara att röja fram. I blandskogen finns både hassel och gran och därför räknar jag med att det ska fungera utan skydd.
Här är ett exempel från blandskogen, avd 1. Eken har klarat sig undan viltbete eftersom den växer mellan smågranarna framför tallen. Bara några hundra meter längre bort, i lövskogen, har ekplantorna inte en chans. Där finns ingen gran att gömma sig bland. I stället finns där mycket lind och avenbok och jag gissar det är anledningen att rådjuren håller till där. De är finsmakare och vill tydligen ha både lind, ek, avenbok med mera.
Till sist har vi hägn, som väl med de generösa bidragen är den vanligaste metoden. 2003 hägnade vi och planterade 4 ha. Det kostade oss inte många tusenlappar ur egen kassa. 2013 fick vi bidrag för att röja och nu i år får vi bidrag för att ta ner stängslet.
Men älgfritt har det inte varit. I den del av hägnet som ligger längst bort från daglig tillsyn ser det ut så här. Alla ekarna i raden är älg-betade och högst 1 meter höga. Misstaget vi gjorde syns i bakgrunden på bilden, ett stort äppelträd lämnades innanför hägnet. Att besöka trädet har säkert ingått i älgarnas vandringsrutt sedan lång tid tillbaka. I den hörnan klev det in älg utan att bry sig om nätet. Det första besöket kom redan innan plantorna kommit i jorden. Så dumt att vi inte gjorde en sväng med nätet och lämnade äppelträdet utanför!
Men totalt sett har det blivit väldigt bra med många fina ekar och tillräckligt antal huvudstammar. Det är den fotograferade raden som är värst. I närliggande rader finns oskadade ekar här och där och i andra delar av hägnet är det nästan inga skador. Förutom ek har vi skogslönn, fågelbär, lind, al, ask, lite masurbjörk, rönn och självsådda små äppelträd.
Och, allra flest är de vanliga björkarna; visst har de blivit fina? De är förädlade och heter Ekebo 3.