I ett tidigare inlägg beskrev jag Ängavångabacken, vårt svåraste omställningsprojekt hittills. Denna gången handlar det om motsatsen, den enklaste omställning man kan tänka sig: Blandskogen har kommit helt av sig själv.
Nedanför Ängavångabacken låg en hållplats, en lastplats vid järnvägen. På 1930-talet fraktades sten, svart granit eller rättare: Diabas, “det svarta guldet”, från små stenbrott nerför backen och till lastplatsen. Mycket mer av den svarta diabasen kom från det stora stenbrottet i Rumperöd, där brytningen pågick till 1960-talet. Då avstannade verksamheten vid lastplatsen och 1969-1972 lades järnvägslinjen ner helt. Marken blev dels till en stor tomt runt stugan, där Sj’s tjänsteman, banvaktaren bott med familj, dels återgick 0,6 ha till vår fastighet och blev avd 2 i nu gällande skogsbruksplan.
I planen föreslås “Slutavverkning alternativt Ingen Åtgärd”: Fel, fel, fel! De flesta som gör skogsbruksplaner kan inget om blandskog.
Bilden här bredvid tog jag i vintras efter färdig gallring för att frihugga ekhuvudstammar. Jag har försökt ta bilden i samma vinkel som det gamla vykortet, förra bilden. Banvaktsstugan, utbyggd och moderniserad skymtar bakom eken. Andelen gran är som synes liten. Det vi gallrat bort var bok, al, björk och ek. En del träd är grova och måste ha stått här redan då verksamheten pågick.
På avdelningens 0,6 ha har jag valt ut och markerat 16 ekhuvudstammar med diametrar varierande från 8 till 52 cm. Det är ganska bra för en avdelning med skräpskog som enligt skogsbruksplanen borde slutavverkas.