Jag har under den senaste tiden nåtts av både tråkiga och goda nyheter. De tråkiga först: Skogsstyrelsen skriver i ett pressmeddelande:
“I mer än hälften av de skogar som Skogsstyrelsen formellt skyddat är den naturvårdande skötseln eftersatt. I vart tredje område är behoven akuta och utgör därmed ett hot mot naturvärdena.” Läs mer här.
Jag blir både ledsen och förbannad. Så klantigt och typiskt att det är lätt att avsätta områden till reservat men svårt och dyrt att sedan verkligen sköta dem.
Den goda nyheten kommer från Magnus Löf, SLU som tipsar mig om ett resultat från ett gemensamt projekt Sverige/Norge.
“Det är enkelt och billigt att gallra fram ädellövskog i gamla ängs- och hagmarker. Kostnaderna täcks nästan av intäkterna” Läs mer här.”
Detta är bara startkostnaden, med intäkter enbart från ved och flis. På sikt när intäkterna kommer från fin ek- och lite annat timmer så är det mycket lönsamt påstår jag efter att ha räknat mycket på detta. Det är låga kostnader för etablering och skötsel med självföryngring och i många fall självkvistning till fina stammar. Dessutom går ekodling utmärkt att kombinera med maximal naturvård. Läs mer här.
Många, kanske de flesta av Skogsstyrelsens avsatta områden i Södra Sverige är gamla lövängar, där naturvärdena skapats av våra förföräldrars slit och mödor med att bärga vinterfoder till sina kreatur. Ett nödvändigt arbete för inkomster och överlevnad men ett arbete som i samklang med naturen skapade en fantastisk mångfald av växter och djur. På den tiden sattes inte produktion och naturvård på skilda konton. Det borde vara en förebild för vår bortskämda generation, som satt upp barriärer mellan produktion och naturvård för att vi tror att resurserna är oändliga. Nu visar verkligheten och Skogsstyrelsens larmrapport att skattepengarna inte räcker till naturvården. Tvärtom händer det att vi “älskar ihjäl” värdefulla naturområden genom att sätta dem i reservat.
Slåtter i löväng i Urshults socken. Foto: Mårten Sjöbeck 1929
Bruket av lövängarna är till stor del bortglömd, men följande har jag lärt av Anders Ekstrand: “Det är framför allt i de gamla lövängsområdena vi har lövskogen. Ängarna var betes-skyddade under hela odlingssäsongen tills höet och spannmålen var bärgad. Därför kunde lövträden föryngra sig i inmarken i motsats till utmarken där kreaturen betade sommartid. I utmarken åt nötkreatur och får upp de flesta lövplantorna. Därför blir lövträden ofta dominerande runt gårdarna medan barrträden är vanligare i utmarkerna.
I en traditionell löväng skall man ha 50% av himlen täckt av lövkronor. 25% från stora lövträd oftast ek, men även alm, lönn, lind och ask var vanliga. 25% från buskar och hamlade träd såsom ask och lind. Lövträdens djupa rotsystem hämtar näring från stort djup och bladen gödslar ängen. Så att bonden fick en jämn höskörd år efter år utan konstgödning.”
Ängsbruk ända sedan vikingatiden hade utvecklat metoderrna för långsiktig hållbarhet. Här finns mycket att lära om ekologi och uthållighet för oss nutida skogsbönder. Då menar jag hämta kunskap och inspiration, inte att gå tillbaka till ängsbruk. Inkomsterna finns inte i vinterfoder i dag. Men ekarna däremot har ett fortsatt och ökande värde bland annat till fina golv.
Vår fina gamla löväng, Ängavången*, höll på att gå samma öde tillmötes som Skogsstyrelsens reservat. I slutet av 90-talet i vår första “Gröna” skogsbruksplan klassades hela området som NS, dvs Naturvård – Skötsel. Vi anlitade Skogsstyrelsen till att stämpla för gallring och anlitade sedan manuellhuggare till att fälla de märkta träden. Allt blev inte gjort utan sköts fram till nästa säsong. Utkörningen av brännet blev tidsödande med mycket vinschning. Det mesta var ganska segt och tråkigt. Min egen fokus och intresse för ek hamnade istället på ett projekt att plantera ek med stängsel och bidrag. Ängavången gallrades inte tillräckligt hårt och några nya ekar kom inte upp. På lång sikt skulle ekarna ha försvunnit helt.
Några år senare efter att ha lärt mer om kontinuitetsskogsbruk och ekskötsel har det tagit en helt ny vändning. Ängavången fick förnyad chans att producera ek och jag har efterhand lärt mer och mer. Genom att lyssna på kunniga lövskogsodlare och studera vad som händer efter de åtgärder vi gör bygger jag steg för steg upp en skogsbruksmodell som i grunden är en korsning mellan Dansk naturnära skogsbruk och Blekinge/Flakullas individskötsel av ek. Allt är inte på plats än. I vinter avgörs t.ex. om vi kan hålla hasselbuskarna stången på ett kostnadseffektivt sätt. Men här är en summering av några huvudpunkter jag lärt.
Anlägg fasta skogsvägar
Gallra ofta och ganska hårt
Skydda ekplantor med Ståålburar
Inse att rådgivarna har begränsad kunskap
Begränsad selektiv röjning
Tänk Naturvård och Kostnadseffektivitet
I ett kommande inlägg ska jag utveckla var och en av dessa punkter. Och i vår ska jag redovisa hur det gick med hasselbuskarna.
*) Ängavången var del del av vången (=inägorna) som sköttes som äng.