Uppföljning av detta exempel finns, Klicka här! för att komma längst ner på sidan.
Nu är 175 ekplantor satta i marken i en granskog och jag riskerar att bli betraktad som komplett stollig: “Plantera i en tät och mörk granskog, det kan väl inte gå!”
Plantorna är satta i grupper om 3 i varje, där en av dem så småningom ska väljas till huvudstam. Bilden här intill visar en av grupperna.. Senast till hösten ska jag sätta upp Ståålburar runt varje grupp som skydd mot viltbete.
Visst är jag lite bekymrad över deras möjlighet att klara sig. Tillräckligt med ljus får de säkert. Med det är den underjordiska konkurrensen som är ett hot. Granarna runtomkring brer ut sina rötter på stora områden och tar näring och vatten. Genom att sätta ekplantorna intill en stubbe från en bortgallrad gran hoppas jag att de får tid att etablera sig innan granarna återtagit allt utrymme under jordytan.
Ängavångabacken: Granplanteringen är från 1975 och speciell av flera skäl: Det är vår allra mest produktiva mark, bonitet G32-G34. I vår första skogsbruksplan från 1956 beskrivs området på följande sätt: “Ek av god kvalitet. ca 60 år, 50% ek, 30% björk, 20% avenbok”. Området, avd 3, ligger i en backe med rörligt grundvatten och det gränsar till vårt fina lövskogsområde “Ängavången”.
Allt höggs ner 1975 och ersattes med gran. I fotot här intill visar Bill en av ekstubbarna som fortfarande finns kvar i granskogen. Stubbarna är ca 40 cm i diameter, dvs brösthöjdsdiametern hos ekarna har varit ca 35-40 cm när de avverkades.
Varför börja ställa om till blandskog nu 40 år senare? Jo, vår bästa mark ska producera mer än gran. Mitt mål är att producera fin ek här igen. Det är ju bevisligen bra mark för ek. Det är ett fint strövområde med omväxlande , artrik och fin natur, därför vill jag undvika kalhygge och ny plantering här. Dessutom är det en utmaning som är svår att stå emot, det svåraste omställningsprojektet hittills.
I omställningen gäller det att gå försiktigt fram och inte förstöra värdet i granbeståndet. Inte gallra för hårt och ta ner fina granar i förtid. Inte öppna för mycket för vinden. Efter flera års funderande och diskussion med skogsfolk, bland annat var vi här med prof J Bo Larsen och pratade om alternativ som luckhuggning och Wagners kanthuggning med mera. Till slut har en plan mognat fram och i vintras påbörjades jobbet: Eken ska bli min kompanjon och bli en tidig nystartare efter en försiktig gallring. Ek är skuggtålig i ungdomsstadiet och det går bara åt ett litet antal plantor, eftersom framtida huvudstammar ska stå långt ifrån varandra. På 4,8 ha sätter vi bara 175 ekplantor, 58 grupper med 3 plantor i varje. I varje grupp ska en huvudstam utses om ca 10 år. Jag har valt platser med någorlunda ljusinsläpp och nära en nyhuggen stubbe.
I skogsbruksplanen beskrivs avd 3 och 4 vardera ca 2,3 ha, ålder ca 40 resp 50 år, ståndortsindex, bonitet = G32. Båda områdena gallrades 2001, vilket var första gallring i avd 3. Avd 4 består till hälften av en gammal åkerlycka, “Ängavångaåkern”, här är granen svårt rötskadad och Gudrun med flera stormar gjorde ganska stora luckor bland de rötskadade träden. Denna del, ca 1 ha, avviker därför från resten, dels med sin låga virkeskvalitet, dels med att självföryngring med avenbok, gran och ek har kommit igång i luckor och under skärm.
Relaskopmätning i avd 3 och den oskadade delen av avd 4 ger ungefär samma resultat: Grundyta 40 m2/ha, med höjd 22m betydet det 300 m3fub per ha. Det indikerar en högre tillväxt än den angivna i skogsbruksplanen. Därför tror jag boniteten är något bättre än G32
I vintras förberedde jag gallringen genom att färgmarkera de granar som skulle bort. Ett trevligt och spännande jobb som jag kan rekommendera andra skogsägare. Kombinera och kompromissa: Nästan inget bort i kanten i väster, ta bort sjuka och skadade träd, gallra jämnt, men försök ändå få lite ljusinsläpp från söder till kommande ekplantor. Om man inte räknar egen timkostnad kan det dessutom löna sig: Skördarföraren kan jobba snabbare.
I januari kom entreprenören med en ganska kraftig gallringsskördare. Han avverkade ca 220 m3 fub (ca 16% uttag) till en kostnad av ca 65 kr per m3 fub. I jämförelse med andra avverkningar vi gjort, och även jämfört med officiell statistik, så är detta en bra siffra. (Exempel: Slutavverkning 77 kr/m3 fub inkl skotning.) Vi har kört ut allt med egen traktor och griplastarvagn. Det tar lång tid jämfört med att anlita en skotare, men om man sätter de egna timmarna på nöjeskontot så är det lite billigare än med skotare. Dessutom gör vi inte så djupa körspår och stickvägarna kan hållas smalare.
De grövsta och alla de klenaste granarna står kvar. Vi har gallrat på medelstammarna för att öka spridningen.
“Är du lönsam lille vän?”
Det brukar jag fråga de klena, ca 12 cm, granarna vi lämnat i gallringen. “Javisst är vi det”, svarar de, “vi ska stå kvar här i 40 år till och bli grovt kvalitetstimmer”. Hade jag tagit ner dem nu, till massaved, skulle det ekonomiskt blivit plus minus noll. En skogskollega här i Glimåkra med sinne för skogsmatematik har räknat ut att allt under 12 cm är ren förlust att plocka ut ur skogen. Kostnaden är då större än intäkten. Ju grövre träd desto bättre ekonomi, upp till de “övergrova” dimensionerna då priset börjar sjunka. Så, de små ska få växa till sig under kommande år. De flesta har en tillräcklig och fin grönkrona, när de nu får näring och ljus, kommer de igång att växa. De är dessutom en viktig del i planen att skapa en skiktad skog här. De kommer att överlappa den nya generationen träd med uppåt 40 år.
Den fortsatta skötseln av området ser ut så här: Om 4-5 år en ny gallring på medelstammarna, spridningen mellan grovt och klent ökar ytterligare och de grova får växa till sig en sista omgång. Sedan, om ca 10 år, beroende på hur tillväxten blir, är det sedan dags att börja ta ut de grövsta stammarna, dvs måldiameterhuggning. De är då 40-45 cm grova. I luckorna efter dessa stora granar räknar jag med att en självföryngring kommer igång, troligen med gran, ek och avenbok. Sedan fortsätter vi att ta ner granen långsamt, successivt. Med hjälp av de nu klena stammarna förlänger vi livslängden för den gran som finns där. Med konventionell skötsel skulle det bli slutavverkning om ca 20 år, istället behåller vi de sista ca 40 år. Med självföryngring om 10 år, så får vi en åldersspridning på 30 år och en skiktning av skogen. Den blir inte fullskiktad, då skulle det behövas en åldersspridning på 50 år, men ganska bra resultat och på kort tid.
Det långsiktiga målet för vår blandskog är fullständig åldersspridning hos både gran, ek och andra trädslag. Det tar lång tid = ekens omloppstid. Men en ny skötselmodell kan börja tillämpas långt tidigare. Det dröjer bara ca 10 år innan området kan börja skötas enligt vårt nya skötselsystem, “Bosarpsmodellen”: Individskötsel av ekhuvudstammar av olika ålder plus måldiameterhuggning av gran och småningom också andra trädslag inklusive ek. Enkelt och lönsamt.
Utanför granplanteringen vid en brant backe och en skrottipp med sten från forna tiders stenbrytning står några ekar, överlevare från avverkningen 1975 och visar hur de nertagna ekarna skulle ha sett ut idag. De är ca 60-65 cm i diameter och är väldigt fina, några av de finaste ekarna vi har. Bilden till höger visar en av dem. Med underväxt av avenbok har de fått både naturlig kvistrensning och oskadad, hyfsat stor krona.
Förutom de gamla ekarna utanför granplanteringen finns det faktiskt några få, ca 10, småekar inne i planteringen. Hur de har lyckats överleva både röjning och gallring är en gåta. Trevligt att de finns där, de har nu gallrats fram att få mer ljus och de har blivit de första huvudstammarna i den framtida ekblandskogen.
De är 12-15 cm i diameter och har högt uppdragna och små kronor. Men nästan alla är klart utvecklingsbara, de är unga nog att med tiden kunna bygga upp en stor krona.
Strax bakom eken, halvt dold i riset, syns en av de många gamla ekstubbarna.
I anslutning till de här ekarna har vi nu också satt några plantor med skogslönn. Avsikten med det är dels att ge framtida stamskugga till ekarna, dels att öka mångfalden av arter i området för framtiden.
Till sist några ord om den del av området som förr var en åkerlycka, Ängavångaåkern; här förhållandena helt annorlunda: Genom stormskadorna är det så glest att en föryngring har startat: Gran, ek och avenbok. Vildsvin har ochså hjälpt till med lite markberedning. Till och med blåsippor har flyttat in som bilden visar. Här gallrade vi sparsamt, mest för att jämna ut så att skärmställningen blir lika. Det vi tog ut var till stor del rötskadat.
Vad lär man sig då av detta? Det är stor skillnad mot den angränsande backen. Marken är bördig här också, men den lämpar sig uppenbarligen inte för granproduktion.
Men de självföryngrade smågranarna, hur gör vi med dem? Kommer de också att bli rötskadade, smittade av rotsystemet från sina föräldrar? Kanske bäst att satsa på renodlad lövskog här.
Lägesrapport 16 juni 2015, dvs 2 månader senare.
Nu är alla grupper av ekplantor “nätade”. Nästan alla plantor har klarat sig och fått löv. Det är stora plantor med bra proviniens, en del av dem har börjat växa ytterligare.
Det tog oss, Theo och mig, bara 7 timmar att sätta upp de 57 burarna. Men då fanns i och för sig redan en nerslagen ekstolpe att skruva i. Stolpen med snitsel satte jag ut tidigare för att visa plantören var jag ville ha grupperna. Theo är en ung kille som hjälper till ibland när han är ledig från skolan. Bland annat plockar han ner stängselnätet runt lövplanteringen från 2003. De nerklippta bitarna återanvänder vi sedan till Ståål-burar.
När ekplantorna just kommit i marken i april, slog det mig: Om det går med ek, så går det väl med gran också. Någon självföryngrad gran kommer vi inte att få här förrän tidigast om ca 10 år, när det blir luckor efter stora granar. Med planterad gran kan föryngringen påbörjas redan nu; ålders- och storleksspridningen som behövs i den framtida kontinuitetsskogen tidigareläggs. Det är inte nytt, metoden tillämpas i Mats Hagners modell NaturKultur. Men jag tror att man då planterar i lite större luckor än vad vi har här. Vi har en grundyta på ca 35 m2/ha efter gallringen.
I slutet av maj satte vi 50 granplantor bara som ett experiment för att se hur de klarar sig. De sattes vid nyhuggna stubbar och har överlevt hittills och det har förresten även lönnplantorna gjort. Om experimentet faller väl ut, planterar vi mer gran vid nästa gallring om 4-5 år.
Lägesrapport 18 juli 2015
Alla 50 granplantor har klarat sig fint och de ser så här kaxiga ut som bilden visar. Mätte med relaskop på denna plats och fick resultatet grundyta 33 m2/ha. Trädhöjd 22 m.
Lägesrapport juli 2016
Ängavångabacken: Väldigt många av ekplantorna har tyvärr dött. Nästan hälften av burarna saknar levande plantor. Torka är den mest troliga orsaken, våren var ganska torr och de omgivande granarna tar för sig av vattnet. I några fall är det uppenbart att de omgivande granarna står för nära, men i en del fall kan man tycka att plantorna haft gott om utrymme men ändå dött.
Granplantorna har däremot klarat sig. Alla, faktiskt, vilket är lite konstigt med tanke på att de planterats i mindre luckor än ekplantorna.
På ängavångaåkern gjorde vi i vintras en kanthuggning samtidigt som en hel del vindfällen skulle tas om hand: I två stråk ca 30 m breda i öst-västlig riktning höggs all gran bort. Resultatet är än så länge inte så lyckat: Det har kommit mycket gräs och nässlor. Jag bör nog köra bort en del av granriset, så att det inte hindrar nya plantor och blir en onödig gödning med mer nässlor som följd.
Däremot ser det lovande ut i kanten och in mellan de utglesade granarna. Där kommer självsådd ek, lind, hassel och avenbok.