Hur ska man odla ek?

Det finns i Sverige två tunga instanser som med stor pondus ger råd om hur man ska odla ek. Den ena är Skogsstyrelsen, som med sin handbok Skötsel av ädellövskog berättar för oss skogsägare hur man ska odla ädellöv och däribland ek. Den andra är webbresursen Skogskunskap som produceras och ägs av Skogforsk.

I båda fallen beskrivs odling av ek enligt mallen:

1. Etablering (oftast synonymt med plantering, men man nämner även sådd och självföryngring under skärm)
2. Röjning
3. Gallring
4. Slutavverkning

Jag vågar mot denna expertis hävda att detta är fel sätt att odla ek! Och jag har stöd, dock inte i Sverige utan i Danmark och Tyskland. Där är man nog inte helt kass på ädellöv. I danska modellen “Naturnära Skogsbruk” och i tyska “Lübeckmodellen” beskrivs odling av ädellöv som Blandskog i kontinuitet, dvs den modell som jag menar man ska använda. Argumenten kan sammanfattas under tre huvudrubriker:

1. Ekonomi
2. Naturhänsyn och mångfald
3. Trivsel

Ekonomi Att odla ek är totalt annorlunda mot att odla gran. I det senare fallet är det lönsamt med trakthyggesbruk eller om man vill kalla det plantageskogsbruk. Men det finns nog ingen som säger att det är lönsamt att odla ek på detta sätt. Ändå beskriver man bara denna modell och hänvisar skogsägaren till att söka bidrag. Höga etableringskostnader och lång omloppstid gör det olönsamt. Med plantering, stängsling, röjning, olönsam gallring och lång tid till återbetalning får man ett nuvärde på ca minus 30 000 kronor per ha. En av de största skillnaderna mot granodling är att slutprodukten efter lång tid och mycket arbete är bara ca 60 stammar per ha, dvs det mesta ska röjas och gallras bort.

För att få ekonomi behöver man ha låga kostnader för nya huvudstammar, koncentrera skötseln på få individer och om det trots allt handlar om etablering av ny skog på en kalyta, så behöver man ha tidiga intäkter från andra trädslag, företrädesvis gran så som Erik Ståål föreslår.

Naturhänsyn och mångfald  finner man i en olikåldrig blandskog så som jag beskrivit i ett tidigare inlägg, som du hittar här.

Trivsel  har många olika beståndsdelar. En av dem är upptäckarglädjen och det ständiga lärandet som naturen bjuder på. Att vandra i en skog som hela tiden bjuder på nya upptäkter och där man kan studera olika företeelser och försöka förstå hur naturen fungerar. Till exempel varför kommer det massor av nya ekar där men inte där? Varför blir det betesskador på de här plantorna medan de här klarar sig?

Kan en stolpe och en snitsel fungera som tillräckligt skydd mot viltbete? Bara att avvakta några år och se.

Hur ska man då odla ek?

I första hand och det mest lönsamma är att ta hand om den ek som redan finns på fastigheten och de självföryngrade plantor som kommer. Många gamla ängsmarker och beteshagar har lämnats utan skötsel att växa igen. De markerna är en guldgruva för ekodlaren att gallra fram både fina ekar för produktion och mindre fina att lämna som evighetsträd. Metoden beskrivs i boken om ekodling av Erik Ståål. Det har också nyligen uppmärksammats i ett norskt-svenskt projekt som du kan läsa om här. Längs skogsvägar och i kärrkanter hittar man också ek som förvånansvärt ofta är värda att ta hand om. De kan se fula ut men efter lite omvårdnad och några år blir de fina och har många års försprång jämfört med att plantera.

Om man istället vill ställa om en del skogsområden från gran till blandskog så kan man följa Eriks Stååls förslag att plantera gran med insprängda grupper av ek. Här på vår fastighet provar vi några olika metoder och börjar nu få erfarenhet av försöken. Du hittar dem under menyvalet “Omställning”.

Varför har det blivit så här?

Att all skogsskötsel även ädellöv, beskrivs enligt trakthyggesmodellen. Några tänkbara anledningar följer här:

1. Trakhyggesbruket med gran har varit så framgångsrikt att det blivit norm för allt skogsbruk.
2. Det är enkelt att beskriva i termer av jordbruk: Plantera, gallra, skörda.
3. När landområdena söder om Östersjön lämnades i början av 1800-talet försvann stora arealer med ek.  Marinen och regeringen fick panik och startade stora ek-planteringsprojekt där Visingsö är det mest välkända. Och blev berömt som ett sätt att odla ek. Men som i andra militära projekt så var inte höga kostnader ett hinder.
4. Rådgivaren är oftast en annan person än den som ska betala.

Jag måste erkänna, jag har ingen formell skogsutbildning utan har ägnat hela yrkeslivet åt verkstadsindustrin och dess produktionsteknik. Där var huvudtesen att olika produkter kräver olika produktionsteknik. Det skulle vara otänkbart att använda samma metoder för småserieproduktion av komplexa värdefulla produkter som för massproduktion av enkla produkter.